3 veckor

| in: In My Head
 
God förmiddag på er allihopa!
Det blev kanske en lite längre "paus" än vad jag hade räknat med egentligen, men vad gör det om hundra år? Trodde jag skulle kunna blogga lite mer än vad jag hunnit med, men helt ärligt har orken inte funnits där. Det har varit stundvis mycket som ska göras, sena kvällar och att finnas tillgänglig för allt och alla hela tiden, vilket har gjort det svårt att sätta sig ner utan att få lite dåligt samvete. Allt det tar mycket energi, men om bara två dagar är det tillbaka till verkligheten som gäller, så varför inte försöka börja lite smått redan nu?
 
Idag är det exakt tre veckor sedan jag kom ner hit till gården. Dessa veckor har varit fyllda med både skratt och gråt, glädje och smärta och mycket mer. Jag har inte haft speciellt mycket hemlängtan (kanske för att jag spenderat de tre första veckorna på sommarlovet här på gården de senaste 4 åren), men nu kan jag ändå känna att jag vill komma hem och det känns rätt skönt. Jag vill mest hem för att få tillbaka mina träningsrutiner (som har varit som bortblåsta sedan länge, men ännu mer nu pga. att jag blev dunderförkyld under första veckan), men även för att få träffa mina vänner och familj igen. Dock är det helt otroligt vad man hinner med att göra under bara tre veckor, men jag borde ju vara van vid det här laget... Fast jag tror inte att man vänjer sig, någonsin. Man blir alltid lika faschinerad över hur mycket man har att göra under stora delar dagen och att det helt plötsligt blir kväll, utan att man ens märkt det. Det är en underbar, men lite konstig känsla...
 
Imorgon är det den stora dagen - konfirmationen. Med andra ord kommer vi alla ha riktigt mycket som ska göras och ha fullt upp från tidig morgon till sent på kvällen. Det är dock den roligaste dagen att jobba på under hela lägret eftersom det händer saker hela tiden och man är alltid lite stressad, oavsätt vad man gör. Söndagkvällen är den bästa. Då känner man att man har gjort allt som går att göra och lämnar över stafettpinnen till nästa gäng. Bästa känslan som finns!

Nu måste jag gå och ta hand om konfirmandernas kåpor, igen. Vet inte hur många timmar det tog att stryka till dem eftersom jag stod både i torsdags och igår, men nu måste det göras igen. Dock inte lika grundligt som förra gången, vilket är tur för mig. Puss på er!

Indescribable

| in: In My Head
 
Jag kan inte riktigt beskriva vad jag känner just nu...
 
Kom precis hem från Heron City efter att ha varit där med Jolin och kollat på The Fault In Our Stars och det enda jag kan säga är WOW! Vilken film!
Jag är helt tagen av den. Det finns bara ett enda ord som kan beskriva den - MAGISK!
Jag har läst boken och den var så himla bra så mina förväntningar på filmen var inte direkt låga om vi säger så, men den levde upp till allt och lite till.
Jag var tagen från första sekunden in till den sista. Allt var perfekt!
Sedan att Ansel Elgort är en riktig charmör när han spelar Augustus Waters är inte heller helt fel. Så himla gullig!
 
Som sagt kan jag inte riktigt beskriva vad jag känner just nu.
Började till och med må illa under en del av filmen (kanske för att jag hade ätit för mycket innan) för att jag tyckte att den var så bra. Så speciell!
Den berörde verkligen på ett sätt jag aldrig trodde att den skulle göra.
Jag är inte heller någon person som gråter till varenda tragisk film, och inte heller denna var ett undantag, men gud vad jag grät innombords.
Visste, och vet fortfarande inte, vad jag ska ta mig till. 
 
Jag kan inte beskriva vad jag känner just nu...

Look up

| in: In My Head
Har precis suttit och kollat på denna videon och vilken tankeställare man får.
Så sjukt egentligen hur världen har blivit tack vare dessa smartphones, datorer, surfplattor etc.
I dagens läge är det normalt att en 3-åring sitter med en iPad eller att någon som går i 6-års har en splitterny iPhone.
Hur sjukt är inte det EGENLTIGEN?

Några sista ord

| in: In My Head
Några sista ord innan jag går och lägger mig. Jag är så jäkla stolt över hela mitt lag! Över alla spelare, ledare och coacher som har tagit oss hela vägen dit vi är idag. Att börja dagen med att vinna med 19-2 är inte alltid till en fördel tyvärr... I den andra matchen räckte det tyvärr inte hela vägen. Vi låg under, men tog igen. Fick avbrott i matchen när vi precis hade fått igång vårat spel. Kommer tillbaka och kommer snabbt i underläge. Vi lyckas ta igen det, men inte hela vägen. Med ett slutresultat på 11-15 går vi tyvärr som förlorare från planen, men vilken match vi gav dem! För att kunna få spelet att fungera, att ta igen såpass mycket när man ligger under och att aldrig tappa humöret {undantag för de sista 45sek...} krävs det en hel del.
Imorgon ska VI visa vilka som är regerande mästare! VI ska ta hem det där guldet och VI SKA ALDRIG SLUTA KÄMPA! Jag vet att vi kan! Nu kör vi...

Med dessa ord säger jag godnatt! Imorgon är en ny dag med nya möjligheter! Och kom igåg: ingenting är omöjligt!

Easy living

| in: In My Head
Ni har ingen aning om hur mycket jag längtar till sommaren. Sena sommarkvällar, härliga människor, sol och värme. Att kunna gå runt i shorts, få lite färg på kroppen och bara ha det bra. Längtar så sjukt mycket! Har bestämmt mig för att införskaffa mig en longboard denna sommaren och lära mig att åka för det ser så jäkla härligt ut. Ändå så vill jag inte att vintern ska ta slut. Jag vill spela ringette och åka snowboard hela tiden. Lära mig hoppa med snowboard (nej, jag kan inte hoppa. Är för rädd för att ramla...) åka skridskor och ha träningar med laget. Åh vad jag längtar till att få stå på brädan igen och bara leva livet och efter att ha kollat på snowboard och freestyletävlingarna i OS är jag mer taggad än någonsin!
 

Om gymnasiet

| in: In My Head
Jag fick en fråga för någon dag sedan om jag inte skulle kunna berätta hur det är på gymnasiet, och visst kan jag det.
 
Jag går på Tumba Gymnasium med inriktiningen Estetik & Media - Foto och är väldigt nöjd. Jag valde den linjen för att jag dels älskar att fota, men dels också för att de två sista åren på högstadiet var väldigt tuffa för mig. Jag hade panikångest attacker, prestationsångest, var väldigt stressad och det var även mycket annat som snurrade runt i mitt lilla huvud under den perioden. Jag var bara på två stycken öppet hus, ena var på Tumba Gymnasium och andra på Wendela Hebbe Gymnasiet, och jag kan väl säga att det var mamma som var mest faschinerad över fotolokalerna inne på Xenter. Grejen med Tumba är att de har ett sammarbete med Xenter som gör att vi får låna deras studio m.m. att jobba i, vilket är underbart. Vi har också två heldagar som bara består av den inriktningen vi har valt, vilket gör så att det känns som om man bara går tre dagar i skolan då du tillbringar de andra två inne på Xenter och går endast in i skolan för att äta mat.
Jag var inte överfaschinerad (och är fortfarande inte) över linjen i sig, men jag kan ju inte direkt klaga på vårat schema. Vi har 3 lektioner per dag och slutar väldigt tidigt. Himla skönt!
 
Fick även frågan om jag hade fått några nya vänner och vad jag tycker om klassen. Well, vart ska jag börja? Jag går i en "studiegrupp" som alltså är den gruppen jag har de vanliga ämnena, så som svenska, engelska och matte, och sedan har jag en "klass" som är de jag läser foto med. Jag har fått vänner i båda klasserna och jag kände även/visste vilka några var innan jag började. Bla. visste jag vem Näva var innan vi började då våra pappor jobbade på Scania under samma period. Vi har dock inte träffats på ca 12 år, men vi klickade direkt.
Att börja och knappt känna någon var lite läskigt till en början, men det har gått bra. Det finns dock personer i båda klasserna som inte säger så mycket, vilket är väldigt tråkigt. Jag vet hur det är att vara väldigt blyg och tyst av sig och det är inte roligt om man genetligen inte är sådan. Fotoklassen består enbart av tjejer, så jag är väldigt glad över att alla estet 1:or blandas i studiegrupperna annars hade jag verkligen inte klarat av det! Studiegruppen är helt okej. Alla är rätt snälla, men ibland kan de bli för mycket... Att sitta en torsdagseftermiddag och ha matte där det mer är som en dagisklass ibland kan vara rätt jobbigt, men de är ganska bra trots allt. 
 
Till er som ska söka gymnasium nu kan jag bara säga att ta det lugnt! Allt kommer att lösa sig på ett eller annat sätt. Tycker ni inte om linjen ni valt så är det bara att gå och prata med eran SYV så går det nog att ordna. Vänner kommer ni få. Försök inte vara någon annan än er själva - ni är fina som ni är! Jag trodde att jag inte alls skulle få några vänner, men gud så fel jag hade! Jag är en av de personerna som brukar vara rätt tyst bland nya människor, men vi hade så många som var väldigt tysta så då klev jag automatiskt in och var mig själv till 100%, vilket ni också ska göra! Gå bara in och var er själva! Det kommer ni långt på.
 
 

Sink in to the ocean

| in: In My Head, Självporträtt
Vill bara försvinna. Sluta existera för en stund. Hinna andas och ta det lugnt utan att ha några måsten. Bara vara. Är det för mycket att begära? Skolan tar upp nästan all min lediga tid, i alla fall den tiden då jag inte tränar. Jag vill bara vara för en sekund och hinna pusta ut innan alla måsten sätter igång igen. Inte känna någon stress eller press för att göra så bra ifrån sig som möjligt på alla uppgifter som ska in i tid, prov som ska göras och plugg som man inte har hunnit med under lektionen.
Nu låter det som om jag har massor att göra i alla möjliga ämnen, men faktum är att jag har en STOR historiauppgift som ska in på onsdag och en bok i engelskan som ska vara utläst och ha svarat på frågor till som ska in på söndag + att jag egentligen behöver räkna matte. Inte så många ämnen, men gigantiska uppgifter. Hade svenskainlämning förra veckan också som tog all min lediga tid och all min ork.
Jag vill bara slippa all stress, press, ta bort alla förväntningar lärarna har på mig och framförallt alla krav jag ställer på mig själv. Målet är att gå ut gymnasiet med så höga betyg som möjligt, men jag vet att på vägen kommer det ta kål på mig.
 
Jag är glad att jag inte valde natur, samhälle, teknik eller någon annan linje. Jag är glad att jag valde estet för annars hade jag inte orkat. Jag hade gått in i väggen redan nu och fått uppleva all skit igen. Det orkar jag inte med!
 

Nischa eller inte nischa en blogg?

| in: In My Head
Jag har länge funderat på om jag ska hålla mig till ett specifikt ämne på min blogg, t. ex. foto, men har kommit fram till att för mig handlar det mer om att jag lägger upp inlägg som jag själv skulle vilja läsa i andras bloggar. Om jag skulle nischa min blogg till foto (som exempel) skulle jag känna att jag skulle vara tvungen att posta massa asgrymma bilder minst 2ggr per dag och tillslut skulle bloggen kännas som en börda istället för någonting som jag tycker är kul att hålla på med. Är det fler som känner så?
Självklart skulle det ju vara kul om man skulle nischa bloggen och hålla sig till samma ämne mest hela tiden, men jag skulle själv tycka att det skulle bli lite långtråkigt att posta inlägg som handlar om i princip samma sak. Såklart så tänker jag på vad jag skriver och ja, min blogg handlar ganska mycket om mitt liv, träning och foto, men jag slänger även in inlägg med tips på bra musik och serier. Som jag sa förut skulle jag tycka att det skille bli jobbigt att blogga sitället för att tycka att det är kul.
 
Vad tycker ni man ska göra? Nischa eller inte?
 

Kvällstankar

| in: In My Head
Det är kväll och jag ska egentligen sova, men det kan jag inte. Istället flyger det runt en massa tankar i huvudet. Jag har precis kommit hem från en kompis efter en hel dag i Stockholm med massa shopping, jag har borstat tänderna, tvättat av mig sminket och är klar för att sova, men tar istället fram datorn och börjar surfa runt lite. Det första jag kollar är tre av mina nya klasskamraters bloggar. Fy bubblan vad de är duktiga på att fota! Det är nu jag börjar oroa mig på riktigt. Vad är det jag har valt för linje? Inser jag hur grymt duktiga alla andra kommer vara? Kommer jag klara det? Kommer jag kunna prestera lika bra och få lika fina bilder som alla andra? Tänk om jag är sämst, vad gör jag då?
 
Jag har en tendens att börja tävla med alla om allt (vilket bara i slutändan har resulterat i att jag mår apdåligt efteråt och vill bara krypa ner under täcket och aldrig komma fram igen för att jag känner mig så dålig). Jag vill vara bäst på ALLT och visst försöker jag bli bättre, jobba hårdare och se resultat fortare, men det blir oftast bara tvärt om. Jag orkar inte, jag känner mig sämst och resultaten kommer bara långsammare och långsammare.
 
Det här med att försöka vara bättre än alla andra vet jag inte är bra för mig, speciellt psykiskt. Just nu är jag inne i en period då mat är något jag tänker på väldigt ofta. Jag får ångest så fort jag äter godis, popcorn, chips och kakor, men ändå gör jag det. När jag mår dåligt blir godis något jag stoppar i mig extra mycket vilket bara får mig att må ännu sämre. Därför börjar det gå ut över frukost, lunch och middag. Tanken "Fan jag skulle inte tryckt i mig den där påsen med Tutti Frutti-rings! Aja, jag äter bara mindre middag så blir det bra" är bara en av de tankar om mat och onyttigheter som har gått igenom mitt huvud denna veckan och visst blev det så. Jag åt inte alls lika mycket till kvällsmat som jag borde ha gjort just därför att jag åt den där dumma påsen med Tutti Frutti-rings.
 
Jag har massor med komplex över min kropp, mitt utseende och min vikt precis som alla andra. Jag är inte perfekt - ingen är perfekt! Av alla dessa komplexen jag har är min vikt och hur min mage ser ut de jag har svårast för. Jag har något som kallas "Belly fat" som egentligen är helt normalt och alla har det, men ändå är det någon jag stör mig på enormt mycket. Jag vet att det är ca 80% kost och 20% träning som gäller för att få bort det (så är det med allt! Du kan inte försöka gå ner i vikt med hjälp av att bara träna utan man måste ändra kosten också) men det är där skon klämmer. Jag kan inte ändra mina kostvanor. Tro mig, jag har försökt. Att inte äta för mycket kolhydrater gick inte. Hur fan skulle jag hålla reda på hur många kolhydrater pasta inehöll gentemot den mängden jag åt? Nej, det var ingen idé.
Att börja äta mer sallad har i och för sig fungerat ganska bra, men det är fortfarande MYCKET som saknas! Sen kommer vi till onyttigheterna. Att sluta äta kakor, popcorn, chips, godis, dricka läsk, cider och annat som innehåller tillsatt socker går bara inte för mig. Jag har provat allt möjligt - att ta bort det helt, bara äta en dag i veckan, äta när det bjuds på det och annars låta det vara. Ingenting fungerar! Och inte heller blir det bättre av att jag pluggar på Tumba Gymnasium och har promenadavstånd till Tumba Centrum där det finns massor av affärer...
Jag ränkade lite och på två veckor (och jag har bara gått i skolan i två veckor!) så har jag gjort av med ca 130kr på godis och cola, men mest godis. 130kr på två veckor är mycket! Det är äckligt!
 
Där har vi det! Ordet äckligt. När man säger att något är äckligt ställer hjärnan om det och det blir till "jag är äcklig". I alla fall gör min hjärna det. När jag tänker på hur äckligt mycket godis jag tyckt i mig de två senaste veckorna tänker jag ännu mer på hur äcklig jag är som har lyckets trycka i mig allt.
 
Varför i hela friden har jag suttit här i ungefär en och en halv timme och skrivit allt detta när jag egentligen bara vill hålla allt för mig själv? Jo, jag tror det är för att egentligen vill jag inte hålla allt för mig själv, utan jag vill berätta det för någon, men jag vet inte vem. Därför blir det i bloggen som jag skriver detta. Jag vet att det finns tjejer i min ålder, yngre och äldre som känner ungefär samma sak, går igenom samma sak, har gått igenom det eller är påväg in i det. Jag tycker att alla ska hjälpa varandra. Pusha varanda och prata med varandra! Ge varandra kommentarer om hur fina ni tycker att någon är idag. Säg något snällt eller säg bara "HEJ" och ha världens största leende på läpparna. Jag lovar, ni kommer göra någons dag så otroligt mycket bättre!
Var inte rädda för att prata med varandra om era komplex. Ta hjälp av varandra och inse att ni är fina som ni är! Det finns bara en av DIG! DU ÄR SPECIELL, men du är inte perfekt. Det är ingen! Kom ihåg det!
 
Jag hoppas att ni läser detta och tar till er av det. Det finns många där ute som känner precis såhär, men inte vågar prata om det för att de tycker att det är onormalt eller bara jobbigt att prata om. Jag har gått till skolkuratorn på min gamla skola många gånger och har försökt jobba på att tränga bort alla negativa tankar genom att tänka positivt, men jag har alltid fått tillbaka dem igen när det går dåligt. Att skriva detta inlägget är en del i mitt sätt att ta hand om detta. Jag vill kunna hjälpa andra som går igenom samma sak för jag vet att man inte klarar det själv, men för att kunna göra det måste jag ta hand om mig själv först.
Om ni sklle vilja berätta om hur ni känner, hur ni mår, om något jobbigt har hänt eller om ni bara känner att ni vill ha någon att prata med, någon som lyssnar, tveka då inte på att maila mig på olivia.blogg@telia.com. Vi klarar oss igenom det här - allihopa! Vi har varandra!

blogglista.se

hittarecept.se