Det blev kanske en lite längre "paus" än vad jag hade räknat med egentligen, men vad gör det om hundra år? Trodde jag skulle kunna blogga lite mer än vad jag hunnit med, men helt ärligt har orken inte funnits där. Det har varit stundvis mycket som ska göras, sena kvällar och att finnas tillgänglig för allt och alla hela tiden, vilket har gjort det svårt att sätta sig ner utan att få lite dåligt samvete. Allt det tar mycket energi, men om bara två dagar är det tillbaka till verkligheten som gäller, så varför inte försöka börja lite smått redan nu?

 

Idag är det exakt tre veckor sedan jag kom ner hit till gården. Dessa veckor har varit fyllda med både skratt och gråt, glädje och smärta och mycket mer. Jag har inte haft speciellt mycket hemlängtan (kanske för att jag spenderat de tre första veckorna på sommarlovet här på gården de senaste 4 åren), men nu kan jag ändå känna att jag vill komma hem och det känns rätt skönt. Jag vill mest hem för att få tillbaka mina träningsrutiner (som har varit som bortblåsta sedan länge, men ännu mer nu pga. att jag blev dunderförkyld under första veckan), men även för att få träffa mina vänner och familj igen. Dock är det helt otroligt vad man hinner med att göra under bara tre veckor, men jag borde ju vara van vid det här laget... Fast jag tror inte att man vänjer sig, någonsin. Man blir alltid lika faschinerad över hur mycket man har att göra under stora delar dagen och att det helt plötsligt blir kväll, utan att man ens märkt det. Det är en underbar, men lite konstig känsla...

 

Imorgon är det den stora dagen - konfirmationen. Med andra ord kommer vi alla ha riktigt mycket som ska göras och ha fullt upp från tidig morgon till sent på kvällen. Det är dock den roligaste dagen att jobba på under hela lägret eftersom det händer saker hela tiden och man är alltid lite stressad, oavsätt vad man gör. Söndagkvällen är den bästa. Då känner man att man har gjort allt som går att göra och lämnar över stafettpinnen till nästa gäng. Bästa känslan som finns!

Nu måste jag gå och ta hand om konfirmandernas kåpor, igen. Vet inte hur många timmar det tog att stryka till dem eftersom jag stod både i torsdags och igår, men nu måste det göras igen. Dock inte lika grundligt som förra gången, vilket är tur för mig. Puss på er!