Jag har en tendens att börja tävla med alla om allt (vilket bara i slutändan har resulterat i att jag mår apdåligt efteråt och vill bara krypa ner under täcket och aldrig komma fram igen för att jag känner mig så dålig). Jag vill vara bäst på ALLT och visst försöker jag bli bättre, jobba hårdare och se resultat fortare, men det blir oftast bara tvärt om. Jag orkar inte, jag känner mig sämst och resultaten kommer bara långsammare och långsammare.

 

Det här med att försöka vara bättre än alla andra vet jag inte är bra för mig, speciellt psykiskt. Just nu är jag inne i en period då mat är något jag tänker på väldigt ofta. Jag får ångest så fort jag äter godis, popcorn, chips och kakor, men ändå gör jag det. När jag mår dåligt blir godis något jag stoppar i mig extra mycket vilket bara får mig att må ännu sämre. Därför börjar det gå ut över frukost, lunch och middag. Tanken "Fan jag skulle inte tryckt i mig den där påsen med Tutti Frutti-rings! Aja, jag äter bara mindre middag så blir det bra" är bara en av de tankar om mat och onyttigheter som har gått igenom mitt huvud denna veckan och visst blev det så. Jag åt inte alls lika mycket till kvällsmat som jag borde ha gjort just därför att jag åt den där dumma påsen med Tutti Frutti-rings.

 

Jag har massor med komplex över min kropp, mitt utseende och min vikt precis som alla andra. Jag är inte perfekt - ingen är perfekt! Av alla dessa komplexen jag har är min vikt och hur min mage ser ut de jag har svårast för. Jag har något som kallas "Belly fat" som egentligen är helt normalt och alla har det, men ändå är det någon jag stör mig på enormt mycket. Jag vet att det är ca 80% kost och 20% träning som gäller för att få bort det (så är det med allt! Du kan inte försöka gå ner i vikt med hjälp av att bara träna utan man måste ändra kosten också) men det är där skon klämmer. Jag kan inte ändra mina kostvanor. Tro mig, jag har försökt. Att inte äta för mycket kolhydrater gick inte. Hur fan skulle jag hålla reda på hur många kolhydrater pasta inehöll gentemot den mängden jag åt? Nej, det var ingen idé.

Att börja äta mer sallad har i och för sig fungerat ganska bra, men det är fortfarande MYCKET som saknas! Sen kommer vi till onyttigheterna. Att sluta äta kakor, popcorn, chips, godis, dricka läsk, cider och annat som innehåller tillsatt socker går bara inte för mig. Jag har provat allt möjligt - att ta bort det helt, bara äta en dag i veckan, äta när det bjuds på det och annars låta det vara. Ingenting fungerar! Och inte heller blir det bättre av att jag pluggar på Tumba Gymnasium och har promenadavstånd till Tumba Centrum där det finns massor av affärer...

Jag ränkade lite och på två veckor (och jag har bara gått i skolan i två veckor!) så har jag gjort av med ca 130kr på godis och cola, men mest godis. 130kr på två veckor är mycket! Det är äckligt!

 

Där har vi det! Ordet äckligt. När man säger att något är äckligt ställer hjärnan om det och det blir till "jag är äcklig". I alla fall gör min hjärna det. När jag tänker på hur äckligt mycket godis jag tyckt i mig de två senaste veckorna tänker jag ännu mer på hur äcklig jag är som har lyckets trycka i mig allt.

 

Varför i hela friden har jag suttit här i ungefär en och en halv timme och skrivit allt detta när jag egentligen bara vill hålla allt för mig själv? Jo, jag tror det är för att egentligen vill jag inte hålla allt för mig själv, utan jag vill berätta det för någon, men jag vet inte vem. Därför blir det i bloggen som jag skriver detta. Jag vet att det finns tjejer i min ålder, yngre och äldre som känner ungefär samma sak, går igenom samma sak, har gått igenom det eller är påväg in i det. Jag tycker att alla ska hjälpa varandra. Pusha varanda och prata med varandra! Ge varandra kommentarer om hur fina ni tycker att någon är idag. Säg något snällt eller säg bara "HEJ" och ha världens största leende på läpparna. Jag lovar, ni kommer göra någons dag så otroligt mycket bättre!

Var inte rädda för att prata med varandra om era komplex. Ta hjälp av varandra och inse att ni är fina som ni är! Det finns bara en av DIG! DU ÄR SPECIELL, men du är inte perfekt. Det är ingen! Kom ihåg det!

 

Jag hoppas att ni läser detta och tar till er av det. Det finns många där ute som känner precis såhär, men inte vågar prata om det för att de tycker att det är onormalt eller bara jobbigt att prata om. Jag har gått till skolkuratorn på min gamla skola många gånger och har försökt jobba på att tränga bort alla negativa tankar genom att tänka positivt, men jag har alltid fått tillbaka dem igen när det går dåligt. Att skriva detta inlägget är en del i mitt sätt att ta hand om detta. Jag vill kunna hjälpa andra som går igenom samma sak för jag vet att man inte klarar det själv, men för att kunna göra det måste jag ta hand om mig själv först.

Om ni sklle vilja berätta om hur ni känner, hur ni mår, om något jobbigt har hänt eller om ni bara känner att ni vill ha någon att prata med, någon som lyssnar, tveka då inte på att maila mig på [email protected]. Vi klarar oss igenom det här - allihopa! Vi har varandra!